A daughter may outgrow your lap, but never your heart

onsdag 6 februari 2019

Tiden går

Ojdå, det har ju gått nästan två månader sedan senast. Jag jobbar på och trivs jättebra på jobbet. Jag har från början varit öppen om min sjukledighet och depression och på så sätt känns det lättare att jobba. Jag har fått en massa nya härliga kollegor och känt mig välkommen från första stund.

Jag var till arbetsplatsläkaren som ansåg att jag kan avsluta min ena depressionsmedicin eftersom orsaken till in utbrändhet inte finns i min vardag mera. Alltså min förra arbetsplats. Så jag trappade ner dosen och förra lördagen tog jag den sista tabletten. Humöret är ännu bra, känner ingen ångest komma krypande och eventuella motgångar blir inte stora som hus. Men herre du milde dessa abstinensbesvär! Nog visste jag ju att det inte är det lättaste att avsluta Escitalopram, men inte trodde jag i min vildaste fantasi att det skulle vara så här bedrövligt. Yrsel, stickningar i kroppen, nattliga svettningar, ännu mer galna drömmar, en konstig huvudvärk mm. Yrseln och stickningarna är dock absolut värst. Och de kan hålla i sig i 2-3 månader! Prima säger jag bara. Men försöker stå ut. Fortsätter ännu att äta min andra depressionsmedicin och träffar psykoterapeuten regelbundet.

På mina lediga dagar försöker jag aktivt ladda batterierna och planerar min lediga tid mycket mer vettigt än tidigare. Och prioriterar mitt eget ork mycket högre än tidigare. Det resulterar däremot i att jag blivit mycket anti-social då jag helt enkelt inte orkar med allting. Men hoppas vännerna hålls där tills jag blir mer social igen, och finns de inte kvar så var det säkert inte riktiga vänner.

I höstas hittade jag av en slump på Facebook en boxertik på 3 år som behöver rastas några gånger i veckan, jag nappade på det erbjudande och fick världens härligaste promenadkompis, lika glad oberoende regn eller snöstorm. Den glada boxern fortsätter jag gå ut med och det är så skönt, annars skulle jag nog inte komma ut och gå.

måndag 10 december 2018

I arbetslivet igen

Så har jag då mina fem första arbetsturer undan, huvudet är helt slut och jag sku kunna sova klockan runt. Men trots det känns det så tusans bra. Jag känner mig välkommen, jag lär mig massor, jag försöker att inte anstränga mitt huvud med onödiga frågor som jag inte behöver fundera på nu. Men hjälp vad ovant att stiga upp vid fem på morgonen, jag som definitivt inte är en morgonmänniska.

Jag går också i psykoterapi en gång i veckan, känns bra att få prata ut om det som just då och där känns aktuellt, ibland blir det jag, ibland dottern, ibland allt mellan himmel och jord. Och på nät sätt känns det som att jag lättare kan hålla tankarna redigare i mitt huvudet, orkar bättre och kan bubbla ut allt som jag eventuellt grubblar på. Är så glad att jag hittade en bra psykoterapeut som det känns lättare att prata med.

Att börja arbeta i december är både bra och dåligt, bra att det inte blir så många arbetsturer direkt pga många röda dagar, det dåliga är att försöka hålla julstressen borta så att jag inte kör mig helt slut. I år har vi julpyntat det mesta till lillajul, någon större storstädning blir det inte och det mesta som behöver inhandlas kommer jag att sköta via nätet.


söndag 18 november 2018

Sju månader senare

Så har det gått ca 7 månader sedan jag inledde min sjukledighet. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att den skulle bli så här lång och att jag skulle bli tvungen att äta depressionsmediciner, två olika dessutom. Men livet tar ibland lustiga svängar.

Här står jag nu redo att börja ett nytt jobb. Den 3.12, samma dag som Gammo skulle ha fyllt 96 år, börjar jag på en annan bäddavdelning med bara 20 patienter. Och idag plötsligt, första gången på över ett år säkert, så kom min gamla trygga känsla, en känsla jag aldrig trodde jag skulle känna mera. En känsla som jag trodde dog i samband med min utbrändhet och depression. Men tydligen tog den bara en sjuhelsikes lång time-out. Jag stod i köket och bara kände att oj vad det ska bli roligt att börja jobba! Och jag blev så överväldigad och så glad över att igen få känna så. Hittills har det främst känts som att om det bara skulle vara möjligt så skulle jag bli hemmafru och aldrig mera sätta min fot in i arbetslivet. Och även om jag börjar på en helt ny plats så känns det bra, att kunna börja från noll.

Klart jag känner en viss rädsla också, en rädsla att inte orka med både vardagen och arbetet, en rädsla att trilla dit igen och hamna bli sjukledig. Men under min sju månaders långa resa har jag lärt mig att lyssna på mig själv och min kropp på ett helt annat sätt, så kanske jag klarar av att tolka signalerna bättre nu och i tid.

Förra veckan inledde jag äntligen min psykoterapi och tror att jag kommer att ha mycket stöd och hjälp av den för att klara av vardagen.

Det bästa är ändå att jag ser framemot att få dra på mig de vita arbetskläderna igen, för det är ju det som jag är, sjukskötare, jag har bara glömt bort att jag är så mycket annat än bara sjukskötare och att alla delar behöver lika mycket energi och omsorg för att hela jag ska må bra. Så nu ska jag sträva till att vara lite av allting utan att någon del tar för mycket över och det blir obalans.

Så jag överlevde och kommer ut som ett starkare jag, ett jag som känner mig själv bättre, ett jag som nog önskar att jag inte skulle ha behövt gå igenom det här för att lära känna mig bättre men som är tacksam över att jag ändå så här fort klarar av att återgå till arbetslivet och klarar av att vara en bättre mamma än innan. En mamma som orkar bättre med sina barn.

torsdag 20 september 2018

Sakta men säkert åt rätt håll

Överlag känns det som om jag äntligen på nytt börjar ta mig uppåt. Orkar lite mera igen och det känns bättre. Men nu har det varit två sega dagar, gjorde två dagar i rad lite mera än jag kanske borde ha gjort och det tar nu istället ut sin rätt :( Nå, försöker lära mig att det är helt ok så, och att jag ska fokusera på de bra dagarna och inte de dåliga.

Ökade för ett tag sen på min medicinering och tjohejsan vilka drömmar jag har, nätterna igenom och absolut ingen ordning på dem. En del är helt absurda  och långt ifrån verklighetstrogna, andra igen är så verklighetstrogna att då jag vaknar på morgonen vet jag inte om jag drömt det eller om det kanske någon gång har hänt. Men jag sover om nättenra utan sömnmedicin, så det är i alla fall bra.

fredag 31 augusti 2018

Inbillningssjuk?

Vilken jävla skit dag idag! Då man från tidigare tvivlar på sig själv om man verkligen är sjuk, har en massa skuldkänslor och dåligt samvete för att man "bara går hemma". Och så får man negativt beslut från kela för att de inte anser att man är tillräckligt sjuk. Och då blir ju tanken, att ja-a, kanske de har rätt, kanske jag bara borde ta mig på jobb och sluta gnälla?

Beslutet kom igår, så grattis på födelsedagen där, visst är det kul att på sin födelsedag gå och lägga sig med rödgråtna ögon.

Idag blinkar jag bara bort tårarna och försöker bita ihop, minsta motgång blir hur stor som helst.

Skit!!

onsdag 29 augusti 2018

Utmattning och sociala medier

Egentligen behöver jag ju inte förklara mig för någon, men känner ändå att jag vill göra det. Jag ger säkert en rätt så positiv och glad bild av mig själv och min vardag på Instagram och Facebook. Och det gör jag helt avsiktligt, jag anser att man inte behöver fylla dem med en massa negativa saker som ingen blir bättre av att läsa. Så jo, mina inlägg där är positiva även om jag är sjukledig, för jag vill gärna dela med mig av det positiva och roliga även om kanske största delen av dagen varit skit.

tisdag 28 augusti 2018

Vardagen gav mig en örfil

Jo, jag har bra dagar, men det är de dagar jag inte behöver skriva av mig. Under de dåliga dagarna känner jag ett behov av att få ut mina tankar i någon form av klartext och på så sätt få bättre ordning på dem.

Vardagen slog mig i ansiktet med stekpannan. Allt med väckningar, skola, hobbyn mm tog musten ur mig. Det som jag orkade i somras är nu som bortblåst och jag känner mig bara irriterad och initiativlös. Har en känsla av att då Ella kommer hem från skolan vid halv två så har jag inte fått något annat gjort än druckit kaffe. Och nej, jag måste ju inte göra något, men tidigare i somras fanns det ändå lite energi för att göra nåt, nu är den nog bortblåst.

Så nu känns det som om sommaren på Långörn var en parentes och att jag nu är tillbaka där jag var i juni.

Nå, det finns bara en väg och det är  uppåt, även om det kräver blod, svett och tårar.