A daughter may outgrow your lap, but never your heart

fredag 29 juni 2018

Att kunna fly fältet

Har varit en helt kaotisk vecka igen med allt för mycket program, känner mig helt slut. Dessutom är det så svårt att koppla av hemma då döttrarna hela tiden tycker att vi borde fara någonstans eller göra nåt. Tillika som jag själv också tycker att jag vill göra mer än jag orkar. Så idag (förutsatt att inte blåsten sätter käppar i hjulet) flyr jag och döttrarna fältet och åker till holmen utan några måsten eller tidtabell.

Vi ska fiska lite, kanske simma, kanske sola, läsa bra böcker, spela kort, ro, ha picknick, kanske göra någon utfärd och bara vara med mommo och mofa som sällskap.


tisdag 19 juni 2018

Samvetet

Det konstanta dåliga samvetet. Det har vi pratat en hel del om med psykologen. Dåligt samvete för att jag går hemma och inte jobbar, dåligt samvete för att jag inte städat huset och om jag städar, så då dåligt samvete för att jag skulle kunna städa lite till. Dåligt samvete för att jag inte gör mer med flickorna, dåligt samvete för att jag inte fått kaninburen städad i tid, dåligt samvete för att jag köper färdigmat och inte lagar själv. Dåligt samvete för att jag inte alltid orkar med familjen, dåligt samvete för att jag lämnar över kvällssysslorna åt Kim medan jag själv far ut på länk, eller dåligt samvete för att jag inte far ut på länk utan istället stannar hemma och hjälper till med kvällssysslorna.

Det dåliga samvetet finns alltid där och gnagar. Och ingen skillnad hur bra jag städar, hur mycket jag umgås med familjen, hur långt jag springer eller hur raskt jag går så upplever jag att jag alltid skulle ha kunnat gjort det lite bättre, snabbare, ordentligare osv osv.

Det här är en sak jag verkligen kommer att få jobba med. Att laga dåligt samvete åt mig är jag expert på, men hur fungera utan att få dåligt samvete? Att bara kunna ta sin bok och kasta sig i trädgårdsgungan utan att ha dåligt samvete, eller utan att göra något "bra" först, typ nu har jag dammsugit så nu kan jag belöna mig med trädgårdsgungan. Nej, det är helt ok att bara lägga sig där utan att göra något först, men då kommer det dåliga samvetet igen.

Och så här är det hela tiden, för tillfället sitter jag då och skriver här på bloggen och samvetet gnagar då jag borde reda upp disken. Helt som disken sku springa iväg om jag inte gör nåt åt den.

Pust! Är nog en ganska stor bit att bita i det här med samvetet :(

onsdag 13 juni 2018

Mobbning

Igår träffade jag psykiatern, hade fyllt i en massa papper om mig själv. Vi gick igenom dem samt diskuterade lite min barndom. Jag var helt mör i huvudet efter en timme hos henne, du milde så det tar på krafterna!

Då hon ifrågasatte det jag svarat på frågeformulären kom jag om och om igen tillbaka till skolgången. Ända sedan årskurs 1 blev jag mobbad, minskade i högstadiet och gymnasiet, men kan inte säga att jag har direkt varma och glada minnen då jag ser tillbaka på min skoltid. Så klart att det finns roliga minnen också, och det finns sådana som har haft ett mycket värre helvete i skolan. Men betydligt bättre skulle det ha kunnat vara.

Nu sitter jag här med en blandning av ilska och besvikelse över hur några personer förpestade min skolgång och på så sätt skapade ärr som fortfarande gör sig påminda och påverkar min vardag. Även om jag inte kopplar mina vardagliga val och beslut med skolmobbningen så finns det där i bakhuvudet. Det påverkar också vilka val jag gör gällande barnen, samt att jag inte kan påpeka tillräckligt åt dem att man absolut inte får reta andra.

Det bästa jag gjorde var att flytta till Ekenäs för att studera och börja på ett nytt kapitel, en ny start. Och då var det för första gången riktigt roligt att gå i skola igen, jag fick vänner man kunde lita på, som inte talade skit bakom ryggen på en eller gjorde sitt yttersta för att man skulle må skit.  En del av dessa härliga studiekamrater har jag ännu idag god kontakt med.

måndag 4 juni 2018

Igår jämfört med idag



Jag och Ella
Igår var en bra dag, kände mig piggare och gladare än jag gjort på länge, orkade rensa lite ogräs ute och vattna lite buskar, till sist satte jag upp tältet åt Ella och Maja så de fick sova i det. Fick dessutom en blombukett av en väninna, och sånt piggar ju alltid upp. Natten sov jag sedan som en kratta. Inte för att flickorna var i tältet, utan det var bara en dålig natt, vaknade första gången lite efter ett, andra gången lite efter tre, tredje gången vid halv fem och sen orkade jag inte räkna mer hur många gånger till jag vaknade innan jag steg upp vid nio.

Så idag är det sen istället en så usel dag, Efter morgonmålet kom tårarna för nästan ingenting, och nu känns det bara bedrövligt, trött och slut är jag också. Känns lite som att huvudet lurar mig, som att ha, ha, vi låter henne ha en bra dag emellan och så klämmer vi riktigt ner henne imorgon så känns det om möjligt än sämre än tidigare. Att inte ska du nu bara tro att du på nåt sätt mår bättre.

torsdag 31 maj 2018

Varför?

Psykiaterbesöket var lyckat, om man nu kan skriva så. Jag hade lyckats på måfå välja en psykiater som jag kände mig tillfreds med direkt och hade lätt att prata med. Vi gick lite igenom min bakgrund och mitt arbete, sen fick jag en hel massa papper att fylla i till nästa gång vi ses.

Hon skrev ut en till medicin åt mig. Sedan tidigare äter jag nu en antidepressiv medicin samt sömnmedicin. Nu skrev hon ut en till medicin mot depression, ifall den skulle få lite mera fart på mig. Jag har ju blivit av med den värsta stressen och ångesten som jag hade i början, men sen istället känner jag mig helt, totalt avstannad för tillfället, får inget gjort och bara fördriver dagen med att göra absolut endast det nödvändigaste. Tankarna snurrar inte på i samma takt som tidigare, istället känns det som att de alla blir på hälft i huvudet.

Idag tog jag första gången av min nya medicin och medan jag satt och läste om den och alla tänkbara biverkningar så kom tårarna. Tårarna har inte varit närvarande nu på ett tag, om man bortser från besöken hos psykiater och psykolog, men hemma har det gått rätt så bra. Men då jag satt och läste om medicinen så kom de, känns så jävla ledsamt att jag mår så dåligt att läkare anser att jag behöver medicin för att reda upp det. Jag vill ju vara frisk, jag vill ju jobba, jag vill ju gå på caféer med väninnor, jag vill gå på lunch med min man, jag vill orka sätta på mascara igen även om jag bara ska till matbutiken. Och inget av det här orkar jag med, utan jag bara fördriver dagen med att göra absolut ingenting, för det är det enda jag orkar med. Känner mig så besviken på mig själv att mitt huvud inte klarar av en normal vardag utan mediciner, att mitt huvud inte kan sova utan hjälp.

Varför kan jag bara inte få vara frisk igen??

tisdag 29 maj 2018

Psykiaterbesök

Idag ska jag ta mig till Esbo till en psykiater för att på finska förklara hur jag mår. Det kan man kalla utmaning. Har dock varit förutseende och lite skrivit ner hur jag mår mm. Lättare att hitta ord då man har delvis nerskrivet. Att föra en vanlig diskussion på finska är inget problem för mig, men att förklara hur slut man är i huvudet på finska då man har en känsla av att man inte ens kan formulera sig ordentligt på svenska kan vara knepigare.


torsdag 24 maj 2018

Gårdsfest

Ikväll har flickornas skola gårdsfest, och Kim har såklart kvällstur, vilket betyder att det blir jag som får ta mig dit med flickorna. Och det är just den här formen av tillställningar som nästan förorsakar ångest åt mig. Känns som att jag bara inte klarar av att vistas bland med alla människor. Redan ett besök i matbutiken är påfrestande, för att inte tala om en gårdsfest. Ska göra mitt bästa, har förvarnat flickorna att om jag plötsligt säger nu far vi hem, så då far vi hem genast och inte om en stund. För så pallar jag det bara inte mera.

Maj är nog den sämsta månaden på året att försöka varva ner och inte ha allt för mycket inbokat, då det är alla världens avslutningar mm som man borde delta i. Och med en skiftesarbetande far i huset blir det en hel del av dessa som jag är tvungen att ensam delta i tillsammans med flickorna. Och jag bara känner hur det stressar mig något otroligt. tack och lov kan han fara på Ellas musiklekisavslutning och förskoleavslutningen kan vi båda delta i, men skolavslutningen är han på jobb, så då får jag ensam fixa det.

Får bara försöka ta ett djupt andetag och mota bort otrevliga tankar och ta mig till gårdsfesten.


EDIT: Det gick över förväntningarna, de flesta jag pratade med visste sedan tidigare från sociala medier att jag är sjukledig och en mamma kom hem och kramade om mig och undrade hur jag mår, det kändes bra!