A daughter may outgrow your lap, but never your heart

tisdag 7 januari 2014

Att bara kunna vänta

Min mommo är i dåligt skick och som det ser ut nu så orkar hennes kropp inte mer. Så sakta men säkert håller de olika organen på att säga upp sig, vilket egentligen är rätt så väntat, om man kan säga så, med tanke på hennes ålder.

Men den här väntan, att vänta på döden, att vänta på att samtalet kommer att mommo inte finns bland oss mera är så himla tung. Och när man inte vet hur länge hon orkar ännu... Jag känner mig som om jag skulle gå omkring på sparlåga eller i någon form av dvala, har ingen initiativförmåga att göra nåt extra utöver de vardagliga sysslorna, känner mig disträ och tankspridd. Jag går bara omkring och väntar...

Imorgon ska jag åka och hälsa på henne, och även om jag ser döende människor i arbetet och ungefär vet jag kan förvänta mig så känns det så jävla jobbigt och så tungt.

Att jag sen inte har allt för positiva erfarenheter av platsen där hon är nu och att jag inte litar på att de tar bra hand om henne gör ju inte saken lättare för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar